Det är kallt.
Jag tänkte jag skulle försöka ta mig ur sängen men kroppen säger nej. Jag vrider mig lite under täcket och det knakar lite i höfterna. Ingenting ovanligt men likväl ont.
Jag bestämmer mig för att ligga kvar.
Och katterna kommer och börjar trampa på mig. Dom står i mitt ansikte och undrar om dom ska få någon mat idag.
-Ja ja. ni ska få. Men ni får vänta. Jag vill sova.
Dom trampar lite till.
Mina älskade katter som gör allt för att jag måste gå upp.
Jag hade väl annars legat kvar tills jag dog. För det hade varit skönt. Så jag slapp.... Mardrömmar och sanndrömmar och vakendrömmar. Jag vill inte ha något av det.
Mardrömmar som jag inte kan placera eller förstå. Varför är jag jagad? Varför är det så mycket blod? Varför gråter jag så mycket? Varför hugger det så hårt i mitt hjärta?
Sanndrömmar som jag inte orkar reda ut. Varför just jag? Varför kan jag inte glömma?
Och vakendrömmar? Att jag ska få dö. Att jag inte orkar med mina mardrömmar eller sanndrömmar. Vakendrömmar om ett perfekt liv som inte finns. Vakendrömmar om någon som älskar mig. Någon som älskar mig så som jag är. Utan krusiduller och utan smink och utan tuttar och med fläskig mage och taskig hjärna.
Jag knakar mig ur sängen. Katterna börjar springa runt och jama.
Knirr och knarr och ett jävla massa jamande. Tänk vilka märkliga ljud en gammal kropp kan avge på morgonen. Å vad jag saknar min gamla fräscha smidiga kropp som jag hade förr. Den man hade när barnen var små.... Jag längtar tillbaka.
Vad hände med tiden då barnen kom in och kröp ner under täcket med kalla fötter och tung blöja? Eller när dom blev större och kivade på sina rum. Eller skrek att dom var hungriga....
Å den tiden... Jag vill ha den tillbaka.
Riktiga ljud. Äkta ljud. Ljud av kärlek. Barn och liv.
Nu är det bara knak och jam.
Jag häller upp kattmat. Det blir tyst. Alla sex katter börja äta. Och jag går in på toaletten.
Och där står hon igen.
Fan att hon alltid står där och väntar. Det gör mig så trött att jag bara vill skrika. Denna jävla söta blonda vackra flicka.
Jag försöker ignorera henne men hon envisas med att glo på mig med intensiva svarta ögon. Och jag blir förbannad och glor tillbaka.
- Vad i helvete glor du på nu igen? Kan jag inte bara få vara ifred?
Hon svarar inte.
Och jag får nog skriker rakt in i ansiktet på.
- Slutat stirra !!!!
Och då börjar vi gråta bägge två. Och jag sjunker ner på knä på toalettgolvet för att slippa se henne.
Jag orkar inte.
Jag orkar inte.
Hur länge jag ligger där är oklar men jag kommer till sans när min lilla röda katt börjar gno sej mot min rygg.
Jag reser mig, lyfter upp Thule och lämnar toaletten.
