Första livet.

Glittret i granen ser för jäkligt ut. Det hänger åt fel håll och det är flera olika färger på det, guld, rost, silver... Men det är ju vackert i alla fall. Och kulorna har lika många olika färger. Och olika former med, för den delen.
Hon står en bit bort i rummet och tittar på skapelsen som hon nyss har gjort. Röda, blå, gröna och gula färger. Glitter och skimmer och belysning. Det är verkligen en fin gran. En sådan där Kalle Anka-gran som man kan kalla det. Längst upp, som pricken över i sitter stjärnan som talar om att granen är färdigklädd och att det snart är julafton.
Bara julklapparna kvar.
Hon går ut i köket för att hämta in paketen som hon har lagt för väntan på bordet.
Det rör sej i hennes mage. Hon lägger handen över för att känna om den mår bra. Och hon ler för där inne finns det som fått henne att känna gnista över livet. Nästa år kommer det att vara massor av julklappar till detta lilla liv.
En nyckel sätts plötsligt i ytterdörren och vrids om.
I hennes huvud vrids ångesten på. Hennes hjärta får fart och hennes händer börjar darra och fumla. Där står han framför henne.
 -Hej, säger hon till honom med det vackraste leende hon mäktas trycka fram.
Han blänger mest på alla paket som ligger på bordet men går sedan förbi och in i storarummet.
 - Mm, mumlar han. Är det så en gran ska se ut?
 - Tycker du det blir fint?
 -Trams. Varför så mycket tjafs i den?
 - Jag tog allt vi hade.
Tystnaden som följer är påträngande för henne men hon låtsas inte om det och pillar lite plågat bland julklapparna innan hon plockar upp några och går in med dom till granen.
En till hans mamma. Hon lägger den längst in under granen. En till honom. Hon lägger den bredvid den första. Och ännu en till honom.
Han sätter foten rakt in i julklappen. Hårt. Hennes hand ligger mellan hans fot och paketet och det gör ont. Det som krasar är tack och lov en present som går sönder och inte hennes hand.
Hon biter ihop. Säger inget. Om hon skriker av smärta blir det bara värre.
Han vänder om och går ut på balkongen.
Hon lägger det trasiga paketet åt sidan, tar fram ett annat och lägger in under granen.

4

Det är kallt.
Jag tänkte jag skulle försöka ta mig ur sängen men kroppen säger nej. Jag vrider mig lite under täcket och det knakar lite i höfterna. Ingenting ovanligt men likväl ont.
Jag bestämmer mig för att ligga kvar.
Och katterna kommer och börjar trampa på mig. Dom står i mitt ansikte och undrar om dom ska få någon mat idag.
 -Ja ja. ni ska få. Men ni får vänta. Jag vill sova.
Dom trampar lite till.
Mina älskade katter som gör allt för att jag måste gå upp.
Jag hade väl annars legat kvar tills jag dog. För det hade varit skönt. Så jag slapp.... Mardrömmar och sanndrömmar och vakendrömmar. Jag vill inte ha något av det.
Mardrömmar som jag inte kan placera eller förstå. Varför är jag jagad? Varför är det så mycket blod? Varför gråter jag så mycket? Varför hugger det så hårt i mitt hjärta?
Sanndrömmar som jag inte orkar reda ut. Varför just jag? Varför kan jag inte glömma?
Och vakendrömmar? Att jag ska få dö. Att jag inte orkar med mina mardrömmar eller sanndrömmar. Vakendrömmar om ett perfekt liv som inte finns. Vakendrömmar om någon som älskar mig. Någon som älskar mig så som jag är. Utan krusiduller och utan smink och utan tuttar och med fläskig mage och taskig hjärna.
Jag knakar mig ur sängen. Katterna börjar springa runt och jama.
Knirr och knarr och ett jävla massa jamande. Tänk vilka märkliga ljud en gammal kropp kan avge på morgonen. Å vad jag saknar min gamla fräscha smidiga kropp som jag hade förr. Den man hade när barnen var små.... Jag längtar tillbaka.
Vad hände med tiden då barnen kom in och kröp ner under täcket med kalla fötter och tung blöja? Eller när dom blev större och kivade på sina rum. Eller skrek att dom var hungriga....
Å den tiden... Jag vill ha den tillbaka.
Riktiga ljud. Äkta ljud. Ljud av kärlek. Barn och liv.
Nu är det bara knak och jam.
Jag häller upp kattmat. Det blir tyst. Alla sex katter börja äta. Och jag går in på toaletten.
Och där står hon igen.
Fan att hon alltid står där och väntar. Det gör mig så trött att jag bara vill skrika. Denna jävla söta blonda vackra flicka.
Jag försöker ignorera henne men hon envisas med att glo på mig med intensiva svarta ögon. Och jag blir förbannad och glor tillbaka.
 - Vad i helvete glor du på nu igen? Kan jag inte bara få vara ifred?
Hon svarar inte.
Och jag får nog skriker rakt in i ansiktet på.
 - Slutat stirra !!!!
Och då börjar vi gråta bägge två. Och jag sjunker ner på knä på toalettgolvet för att slippa se henne.
Jag orkar inte.
Jag orkar inte.
Hur länge jag ligger där är oklar men jag kommer till sans när min lilla röda katt börjar gno sej mot min rygg.
Jag reser mig, lyfter upp Thule och lämnar toaletten.

Fragment ur en läckande ryggsäck. 2.

Hon sitter. Stolen är hård och den skär in i ryggen på henne.
Bältet runt hennes bröst är alldeles för hårt åtspänt. Handbojorna runt hennes handleder skär in i lederna.
Hon ser inget. Trasan runt hennes ögon täcker det som finns framför henne. Men hon vet.
Hon skakar.
Hon är rädd.
Men hon har lärt sej. Sitt still. Låt det komma. Låt det bli som det är tänkt. Då gör det inte så ont.
Hur många är dom? Kanske bara två idag. Eller tre....
Det bränner till. Hon ryggar tillbaka.
Det bränner till igen.
Nu har det börjat. Nu kan hon slappna av.
Det gör ont. Hon biter ihop. Säger inget. Skriker inte. Gnyr inte.
Det går fortast då. Om hon bara tar emot och är tyst.
Hennes huvud dras bakåt. Hårt. Hon känner hur struphuvudet trycks uppåt. Hur långt bak kan man dra?
Hon känner tårarna komma. Snälla, var färdiga snart.
Eller döda mej.
Döda mej.
Döda mej.

Fragment ur en läckande ryggsäck. 1

Hon står i ett fönster. Bakom henne är det någon som skriker. Hon känner slag på rygg och ben. Någon slår henne på fötterna med något hårt.

Hon vet inte riktigt var hon är. Utsikten vid fönstret är vackert. Hon är troligen högt upp. Och hon är så ledsen. Tårarna rinner men hon säger inget. Hon har slutat att säga något. Hon har slutat att be. Hon har slutat att skrika. Men att få tårarna att sluta rinna går inte.

Någon skriker där bakom.

"Hoppa din jävla hora"!

"Hoppa för fan"!

Hon öppnar fönstret. Det är kallt ute. Hon ser ner på sin kropp och ser att hon inte har några kläder på sej. Än en gång slår någon henne över ryggen och benen. Hon biter ihop och tar ett steg närmare fönsteröppningen.

"Hoppa din jävla hora, annars knuffar jag dej"! skriker någon.

Hon känner sej plötsligt fri.

Det är ju detta hon vill.

Att leva är inte värt längre. Vad kan vara bättre än att dö?

Hon blundar och känner hur lyckan äntligen kommer emot henne.

Hon tar ett steg närmare öppningen.

Då knackar det på dörren.

Sagan om den lilla flickan 5

Till slut bodde flickan och hennes lilla barn själva. Men tryggheten fanns inte där. Hon blev förföljd av det hon försökte fly ifrån. Kampen var lika hård nu som den varit då.

När flickan till slut sökte sig till advokat för att få slut på förföljelserna, blev livet lugnt. Flickan som nu var trött, nedbruten, ledsen och tom fick äntligen lugn i sitt liv. Hon plockade fram "den svarta ryggsäcken" och fyllde den med allt hon ville lägga bakom sig. Och det var en stor och tung ryggsäck hon hängde på sina axlar men hon stängde den ordentligt och glömde bort allt som låg däri.  

I denna jobbiga tid hittade flickan en vän. En person som fick veta hela sanningen och som förstod. En vän som tyckte om henne precis som hon var och som blev hennes stöd i en jobbig tid. Flickan fick till slut ork att bygga upp sitt självförtroende och hon blev både tuff och glad.

Men hur tuff och glad kan man orka vara i resten av livet?

När det till slut verkade som att flickan skulle bli lycklig började plötsligt den svarta ryggsäcken att läcka....

Sagan om den lilla flickan. 4

Den lilla flickan som hade blivit stor väntade barn. Hon kände att detta var det enda hon plötsligt kunde tänka sig att leva för. Så hon ställde sig upp och kämpade. Skyddade magen mot slag. Gömde sig när han var som värst. Bet ihop när han krävde vad som krävdes. Och kände livet i sin kropp som krävde att hon levde vidare.
Barnet kom en månad för tidigt.
Men plötsligt kände hon en enorm lycka trots allt elände och hon kände att tortyren gick att klara om hon bara fick trösta sig med sitt barn.
Och hon bestämde sig för att det enda hon skulle göra i hela sitt liv var att ge allt för sitt barn och kanske för de barn som skulle komma sen. Livet skulle bli barnen. Utan barnen skulle hon inte leva.
Snart förflyttades dock tortyren till att handla om barnet. Barnet blev hotat och flickan började bli rädd för vad han skulle göra med det. Det var då hon till slut gick till sin mamma. Den mamma som hade behandlat henne som en docka. Den mamma som hon hade flytt ifrån i sin ungdom.
Mamman som till slut fick sin flicka att hitta ett nytt hem.
Men var flickan trygg där?

3.

"Du som är så snygg, varför är du singel "" ? hade han frågat mej.
Jag tänkte jag skulle stryka till honom över käften men jag höll emot.
"Jag som är så snygg, varför är jag singel "" ?
Helvete !
Det är ju just den frågan jag alltid har ställt mej. Varför är jag singel, jag som är så snygg ?
Jag har väl för fan inte valt det själv. Hade jag fått välja så hade jag plockat hem både den ena o den andra. Där gick den en snygging, honom tar vi... Eller förresten där är det en annan. Jag tar han istället. Men tänk att bägge gick där med en pingla vid handen. Dom var inte singlar nån av dom. Dom var upptagna bägge två. Och alla andra snyggingar jag såg med, för den delen.
Om jag mot förmodan stöter på en singelkille så är han fet, skallig, halv tandlös och har ett flabb som en gammal groda. Nej, tack. Jag vill inte ha det som är kvar bara för att jag är närmare 50 år och singel.
Och jag har inte släppt det.... Mitt förra liv. Det ligger där och murrar i skallen.
Vad han gjorde och vad som kom. Vad nästa gjorde och vad som kom. Vad den tredje gjorde, lovade och vad han sen bröt och vad som kom.
Man kan bara inte släppa.
En hjärna är egentligen en separat del av kroppen. Den jobbar helt i sin ensamhet och den kan sätta snurr på folks psyke i en rackarns fart. Rätt som det är så har man brakat rakt ut i oändligheten och hittar inte tillbaka.
Om man sen tror att den hjärna som sitter på min skalle skulle vara hygglig att hjälpa mej så trodde man fel. Hjärnan är den falskaste vän man nånsin haft.
Lobotomi. Ja, hurra om man fick göra en sån. Plocka bort den där falska vännen. Den behöver inte vara där och stjäla energi. Bättre då att ha ett tomt hål.
Å andra sidan är mitt liv redan ett tomt hål så det kan kvitta.
Men jag önskar att folk slutar säga till mig att jag är snygg.