1

Hon sitter där och tittar på mig.
Det stör mig. Hon är mycket vackare än vad jag är. Jag själv är så gammal nu. Påsig under ögonen och blängveck i panna. Jag ser ut som jag är ständigt arg.
Men skinnet är löst så jag kan dra lite i det för att se hur jag skulle se ut om jag var lite gladare.
Det ser konstigt ut.
Jag har ett arg utseende sen är det inte mer med det. Man kan vara glad ändå.
Hon som sitter mittemot mig ser inte särskilt arg ut men hon har något annat som gör mig bekymrad. Är det ögonen? Jag tycker jag ser en oro där. Och en sorg. Eller många sorger.
 -Hej, säger jag till henne.
 -Hej, svarar hon.
Vi står där och tittar på varandra en stund. Ingen säger något.
Så lutar hon sig framåt och säger till mig:
 -Du ser trött ut.
Jag lutar mig också fram och svarar:
 -Du ser ledsen ut.
Hon slår ner sin blick. Börjar pilla lite på sina naglar och tittar sedan upp igen. Hennes ögon är inte blå som jag först kanske tyckte att dom var. Dom är nästan svarta.
 -Livet är så orättvist, säger hon.
 -Ja det är det.
 -Jag skulle vilja börja om från början.
 -Jag tror inte det skulle bli bättre om man fick börja om. Jag tror Gud har skapat oss för att vara vad vi är och göra det bästa med det vi får.
 -Tror du på Gud?
 -Nej. Om den där guden finns så är han fruktansvärt elak och det vill jag inte tro.
 -Min mamma tog alltid med oss till kyrkan när vi var små. Jag hatade det. Och man skulle bikta sig och tala om vilka elakheter man hade gjort. Men jag hade ju aldrig gjort något elakt. Det var ju alla andra som var elaka mot mig. Det borde vara dom som biktade sig. Det borde vara dom som bad om förlåtelse. Min fröken i skolan var den elakaste av dom alla. Hon tyckte inte om mig. Hon straffade mig med skamvrån varje dag. Hon straffade mig när pojkarna knuffades. Hon straffade mig när jag inte kunde mitt FaderVår. En gång straffade hon mig för att jag inte visste vad en bästis var för något.
 "Men snälla lilla du", sa fröken till mig. "Varför har du satt ordet bästis längst ner på rankingskalan?"
 "Jag vet inte vad det är för något".
Käringen blängde på mig så jag blev rädd. Sen ställde hon sig upp och tog mig i örat och ledde ut mig i korridoren.
 "Här kan du sitta tills du lär dig betydelsen av viktiga ord," röt hon och gick in i klassrummet igen så jag fick sitta där ute alldeles ensam. Och jag fattade ingenting. På kvällen frågade jag min lillasyster vad ordet betydde och när hon förklarade det för mig så förstod jag också varför jag inte visste vad det var. Jag hade ju ingen bästis. Jag hade faktiskt inga kompisar alls. Min bästa kompis var min lillasyster.

Vi var ändå ett litet gäng med ungar som hade roligt i vårt kvarter. Det var jag, dummaDan, Anna-Lena, min lillebror Micko och min lillasyster Kicki. Ibland fick StubbJonas vara med men han var mest med det tuffa gänget nere vid andra kvarteret.
Det var en skön tid i mitt liv. Jag brydde mej nog inte så mycket om att jag inte visste vad ordet bästis betydde. Jag hade ju kvartersgänget. Vi lekte varje dag. Träffades utan att bestämma nåt. Vi liksom drogs till varandra utan ord. Och vi lekte alla dessa lekar som alla barn lekte på 70-talet.
  Dunkgömme. Dan var en dålig förlorare. Han kunde inte tåla att bli dunkad utan vrickade foten eller nåt sånt dumt.
  Vi plurrade i bäcken när vi gjorde barkbåtar.
  Vi spionerade på vanligt folk för att leka polis och detektiv.
  Vi lekte Tarzan. Dan skulle alltid vara Tarzan. Och jag skulle alltid vara Jane. Och så var det stackars Micko som vi tyckte skulle vara apan vilket han förståerligt nog inte ville. Han ville alltid leka "GunnarLarsson och sälja traktorer".
Och vi flickor hoppade givetvis hopprep och twist och ibland fick pojkarna vara med och "stå".
Som barn i allmänhet bråkade man också. Man kunde bli osams om minsta skit bara för att man skulle. Eller för att fel kompis plötsligt en dag ville vara med i våra lekar.
 Och Anna-Lena kastade en stor sten i pannan på Kicki så blodet sprutade.
Och knuffade ner henne i bäcken så farbror Sten fick komma och dra upp henne.
Det tog bara ett par timmar så var vi vänner igen.
Livet var ju underbart då. När man var hemma i kvarteret.
I skolan var det inte roligt. Där gick jag själv på rasterna. Och jag satt själv när vi åt i matsalen. Men var det kanske så konstigt.
Om min fröken visade resten av klassen att jag skulle behandlas annorlunda så är det väl klart att dom som skulle vara kompisar egentligen blev rädda för mej. Och ingen vill vara kompis men nån som är konstig. Vi människor är ju ett flockdjur. Om någon i flocken är annorlunda så stöts man bort. Så har det alltid varit. Den svaga kan inte överleva själv.
Så jag tror att allt var frökens fel.
Hela mitt liv....
Eller vad tror du?
Hon böjer sig framåt mot mig igen. Och jag möter hennes blick och tittar in i hennes vackra mörka sorgsna ögon.
 - Kanske. Fast jag tror att många andra hellre skyller på sina föräldrar.
 -Min mamma och pappa var jättesnälla. Vi hade det jättebra.
 -Ja, mina föräldrar var också bra. Men det tyckte man nog alltid när man var liten. Nu när man är vuxen tycker jag att man ser det på ett annat sätt.
 - Hur då?
 -Man kan ju läsa mellan raderna. Var det verkligen så bra?
Hon som sitter där framför mig skrattar till. Högt och tillgjort. Sedan lägger hon ansiktet i händerna och blir alldeles tyst.
Jag vänder mig om och börjar plocka med annat.

Vadå flockdjur? Jag har aldrig haft någon flock. Jag har alltid stått själv och det har gjort mig stark. Jag har fått lära mig meningen av "ensam är stark". Stark som fan. Ensamheten stör mig inte. Tvärtom. Jag tycker det är skönt att få sitta själv i soffan och begrunda mitt eget liv tillsammans med min fjärrkontroll och min tv. Jag tycker om att få styra min tid utan att fråga andra. Jag gör det som faller mig in. Jag gör det själv. Jag gör det ensam.
Och likväl... Jag hatar det. Det hade kanske varit skönt att få gråta tillsammans med någon. En flock.
Jag vänder mig tillbaka mot henne.
Hon sitter kvar.
Och hon tittar på mig igen. Har tagit bort händerna från ansiktet.
 -Hej igen, säger hon.