Fragment ur en läckande ryggsäck. 2.

Hon sitter. Stolen är hård och den skär in i ryggen på henne.
Bältet runt hennes bröst är alldeles för hårt åtspänt. Handbojorna runt hennes handleder skär in i lederna.
Hon ser inget. Trasan runt hennes ögon täcker det som finns framför henne. Men hon vet.
Hon skakar.
Hon är rädd.
Men hon har lärt sej. Sitt still. Låt det komma. Låt det bli som det är tänkt. Då gör det inte så ont.
Hur många är dom? Kanske bara två idag. Eller tre....
Det bränner till. Hon ryggar tillbaka.
Det bränner till igen.
Nu har det börjat. Nu kan hon slappna av.
Det gör ont. Hon biter ihop. Säger inget. Skriker inte. Gnyr inte.
Det går fortast då. Om hon bara tar emot och är tyst.
Hennes huvud dras bakåt. Hårt. Hon känner hur struphuvudet trycks uppåt. Hur långt bak kan man dra?
Hon känner tårarna komma. Snälla, var färdiga snart.
Eller döda mej.
Döda mej.
Döda mej.

Fragment ur en läckande ryggsäck. 1

Hon står i ett fönster. Bakom henne är det någon som skriker. Hon känner slag på rygg och ben. Någon slår henne på fötterna med något hårt.

Hon vet inte riktigt var hon är. Utsikten vid fönstret är vackert. Hon är troligen högt upp. Och hon är så ledsen. Tårarna rinner men hon säger inget. Hon har slutat att säga något. Hon har slutat att be. Hon har slutat att skrika. Men att få tårarna att sluta rinna går inte.

Någon skriker där bakom.

"Hoppa din jävla hora"!

"Hoppa för fan"!

Hon öppnar fönstret. Det är kallt ute. Hon ser ner på sin kropp och ser att hon inte har några kläder på sej. Än en gång slår någon henne över ryggen och benen. Hon biter ihop och tar ett steg närmare fönsteröppningen.

"Hoppa din jävla hora, annars knuffar jag dej"! skriker någon.

Hon känner sej plötsligt fri.

Det är ju detta hon vill.

Att leva är inte värt längre. Vad kan vara bättre än att dö?

Hon blundar och känner hur lyckan äntligen kommer emot henne.

Hon tar ett steg närmare öppningen.

Då knackar det på dörren.

Sagan om den lilla flickan 5

Till slut bodde flickan och hennes lilla barn själva. Men tryggheten fanns inte där. Hon blev förföljd av det hon försökte fly ifrån. Kampen var lika hård nu som den varit då.

När flickan till slut sökte sig till advokat för att få slut på förföljelserna, blev livet lugnt. Flickan som nu var trött, nedbruten, ledsen och tom fick äntligen lugn i sitt liv. Hon plockade fram "den svarta ryggsäcken" och fyllde den med allt hon ville lägga bakom sig. Och det var en stor och tung ryggsäck hon hängde på sina axlar men hon stängde den ordentligt och glömde bort allt som låg däri.  

I denna jobbiga tid hittade flickan en vän. En person som fick veta hela sanningen och som förstod. En vän som tyckte om henne precis som hon var och som blev hennes stöd i en jobbig tid. Flickan fick till slut ork att bygga upp sitt självförtroende och hon blev både tuff och glad.

Men hur tuff och glad kan man orka vara i resten av livet?

När det till slut verkade som att flickan skulle bli lycklig började plötsligt den svarta ryggsäcken att läcka....

Sagan om den lilla flickan. 4

Den lilla flickan som hade blivit stor väntade barn. Hon kände att detta var det enda hon plötsligt kunde tänka sig att leva för. Så hon ställde sig upp och kämpade. Skyddade magen mot slag. Gömde sig när han var som värst. Bet ihop när han krävde vad som krävdes. Och kände livet i sin kropp som krävde att hon levde vidare.
Barnet kom en månad för tidigt.
Men plötsligt kände hon en enorm lycka trots allt elände och hon kände att tortyren gick att klara om hon bara fick trösta sig med sitt barn.
Och hon bestämde sig för att det enda hon skulle göra i hela sitt liv var att ge allt för sitt barn och kanske för de barn som skulle komma sen. Livet skulle bli barnen. Utan barnen skulle hon inte leva.
Snart förflyttades dock tortyren till att handla om barnet. Barnet blev hotat och flickan började bli rädd för vad han skulle göra med det. Det var då hon till slut gick till sin mamma. Den mamma som hade behandlat henne som en docka. Den mamma som hon hade flytt ifrån i sin ungdom.
Mamman som till slut fick sin flicka att hitta ett nytt hem.
Men var flickan trygg där?

3.

"Du som är så snygg, varför är du singel "" ? hade han frågat mej.
Jag tänkte jag skulle stryka till honom över käften men jag höll emot.
"Jag som är så snygg, varför är jag singel "" ?
Helvete !
Det är ju just den frågan jag alltid har ställt mej. Varför är jag singel, jag som är så snygg ?
Jag har väl för fan inte valt det själv. Hade jag fått välja så hade jag plockat hem både den ena o den andra. Där gick den en snygging, honom tar vi... Eller förresten där är det en annan. Jag tar han istället. Men tänk att bägge gick där med en pingla vid handen. Dom var inte singlar nån av dom. Dom var upptagna bägge två. Och alla andra snyggingar jag såg med, för den delen.
Om jag mot förmodan stöter på en singelkille så är han fet, skallig, halv tandlös och har ett flabb som en gammal groda. Nej, tack. Jag vill inte ha det som är kvar bara för att jag är närmare 50 år och singel.
Och jag har inte släppt det.... Mitt förra liv. Det ligger där och murrar i skallen.
Vad han gjorde och vad som kom. Vad nästa gjorde och vad som kom. Vad den tredje gjorde, lovade och vad han sen bröt och vad som kom.
Man kan bara inte släppa.
En hjärna är egentligen en separat del av kroppen. Den jobbar helt i sin ensamhet och den kan sätta snurr på folks psyke i en rackarns fart. Rätt som det är så har man brakat rakt ut i oändligheten och hittar inte tillbaka.
Om man sen tror att den hjärna som sitter på min skalle skulle vara hygglig att hjälpa mej så trodde man fel. Hjärnan är den falskaste vän man nånsin haft.
Lobotomi. Ja, hurra om man fick göra en sån. Plocka bort den där falska vännen. Den behöver inte vara där och stjäla energi. Bättre då att ha ett tomt hål.
Å andra sidan är mitt liv redan ett tomt hål så det kan kvitta.
Men jag önskar att folk slutar säga till mig att jag är snygg.

Sagan om den lilla flickan. 3

Flickans mamma älskade sin lilla flicka över allt på hela jorden. Hon älskade henne så mycket att hon använde henne som en docka. En docka som man leker med, klipper håret, byter kläder och experimenterar med. Den lilla flickan fick alltid höra att det hon hade på sig var det senaste modet och hennes kortklippta hår var väldigt inne just nu.  Hon förstod inte hur det kunde vara så. Alla andra flickor i skolan hade långt hår och andra sorters kläder. Och hennes lillasyster hade också långt hår och såna kläder som dom andra hade.

Därför tyckte inte den lilla flickan så mycket om att vara så mycket med sin mamma. Hon älskade istället att få krypa upp i knäet på sin pappa, att hålla honom i handen och titta på tv eller bara ligga i sängen och läsa med honom. Där fann hon sitt lugn.

När den lilla flickan var tolv år dog hennes pappa i en bilolycka. Hon undrade varför Gud gjorde så mot henne och kände sig straffad. Tydligen hade hon gjort någonting fel igen.

Och hon böjde sitt huvud och fogade sig i sitt straff.

Sagan om den lilla flickan 2

Den lilla flickan blev lite kär i en av pojkarna i klassen. Han bodde på en bondgård och hans pappa hade 10 kor. Den lilla flickan var på bondgården ofta och hon började drömma om att att också få bli bonde.

En dag när hon stod i korridoren och väntade på att fröken skulle komma började dom elaka pojkarna i klassen reta den lilla flickan för att hon tyckte om bondpojken. "Pussa honom", skrek dom. Och så knuffade dom till den lilla flickan så att hon trillade och i sin tur råkade knuffa till pojken hon var kär i. Han blev arg. Och just då kom fröken. "Fröken, fröken", ropade han. "Hon knuffade mej"!! 

Och fröken blev arg. Hon sa till den lilla flickan att omedelbart ställa sig i skamvrån.

Och den lilla flickan gick och ställde sig i skramvrån.

Sagan om den lilla flickan. 1

Det var en gång en liten flicka som skulle börja skolan. Första dagen var alldeles underbar och spännande. Fröken lärde alla barnen att man skulle stå i fin kö och ta fröken i handen och bocka eller niga innan man gick in i klassrummet och satte sig. Sedan fick alla barnen sjunga en psalm och lära sig Fader Vår.

Sen sa fröken att alla barnen skulle gå hem och lära sig Fader Vår utantill.

Andra dagen i skolan blev inte riktigt lika rolig för den lilla flickan.

När fröken frågade om någon kunde sitt Fader Vår räckte en annan flicka upp handen och fick läsa den högt inför hela klassen.  Och fröken sa att hon var så duktig, så duktig. Och den andra flickan sträckte på sig och blev jättemallig.

Då räckte den lilla flickan också upp handen och sa att hon också kunde den. Hon ville så gärna att fröken skulle tycka att även hon var duktig.  Men då sa fröken strängt att "nu behöver vi inte höra den mer idag så du kan sätta dig ner och vara tyst"! Så den lilla flickan satte sig ner i bänken och var tyst.