3.

"Du som är så snygg, varför är du singel "" ? hade han frågat mej.
Jag tänkte jag skulle stryka till honom över käften men jag höll emot.
"Jag som är så snygg, varför är jag singel "" ?
Helvete !
Det är ju just den frågan jag alltid har ställt mej. Varför är jag singel, jag som är så snygg ?
Jag har väl för fan inte valt det själv. Hade jag fått välja så hade jag plockat hem både den ena o den andra. Där gick den en snygging, honom tar vi... Eller förresten där är det en annan. Jag tar han istället. Men tänk att bägge gick där med en pingla vid handen. Dom var inte singlar nån av dom. Dom var upptagna bägge två. Och alla andra snyggingar jag såg med, för den delen.
Om jag mot förmodan stöter på en singelkille så är han fet, skallig, halv tandlös och har ett flabb som en gammal groda. Nej, tack. Jag vill inte ha det som är kvar bara för att jag är närmare 50 år och singel.
Och jag har inte släppt det.... Mitt förra liv. Det ligger där och murrar i skallen.
Vad han gjorde och vad som kom. Vad nästa gjorde och vad som kom. Vad den tredje gjorde, lovade och vad han sen bröt och vad som kom.
Man kan bara inte släppa.
En hjärna är egentligen en separat del av kroppen. Den jobbar helt i sin ensamhet och den kan sätta snurr på folks psyke i en rackarns fart. Rätt som det är så har man brakat rakt ut i oändligheten och hittar inte tillbaka.
Om man sen tror att den hjärna som sitter på min skalle skulle vara hygglig att hjälpa mej så trodde man fel. Hjärnan är den falskaste vän man nånsin haft.
Lobotomi. Ja, hurra om man fick göra en sån. Plocka bort den där falska vännen. Den behöver inte vara där och stjäla energi. Bättre då att ha ett tomt hål.
Å andra sidan är mitt liv redan ett tomt hål så det kan kvitta.
Men jag önskar att folk slutar säga till mig att jag är snygg.