Den lilla flickan som hade blivit stor väntade barn. Hon kände att detta var det enda hon plötsligt kunde tänka sig att leva för. Så hon ställde sig upp och kämpade. Skyddade magen mot slag. Gömde sig när han var som värst. Bet ihop när han krävde vad som krävdes. Och kände livet i sin kropp som krävde att hon levde vidare.
Barnet kom en månad för tidigt.
Men plötsligt kände hon en enorm lycka trots allt elände och hon kände att tortyren gick att klara om hon bara fick trösta sig med sitt barn.
Och hon bestämde sig för att det enda hon skulle göra i hela sitt liv var att ge allt för sitt barn och kanske för de barn som skulle komma sen. Livet skulle bli barnen. Utan barnen skulle hon inte leva.
Snart förflyttades dock tortyren till att handla om barnet. Barnet blev hotat och flickan började bli rädd för vad han skulle göra med det. Det var då hon till slut gick till sin mamma. Den mamma som hade behandlat henne som en docka. Den mamma som hon hade flytt ifrån i sin ungdom.
Mamman som till slut fick sin flicka att hitta ett nytt hem.
Men var flickan trygg där?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar