Hon sitter. Stolen är hård och den skär in i ryggen på henne.
Bältet runt hennes bröst är alldeles för hårt åtspänt. Handbojorna runt hennes handleder skär in i lederna.
Hon ser inget. Trasan runt hennes ögon täcker det som finns framför henne. Men hon vet.
Hon skakar.
Hon är rädd.
Men hon har lärt sej. Sitt still. Låt det komma. Låt det bli som det är tänkt. Då gör det inte så ont.
Hur många är dom? Kanske bara två idag. Eller tre....
Det bränner till. Hon ryggar tillbaka.
Det bränner till igen.
Nu har det börjat. Nu kan hon slappna av.
Det gör ont. Hon biter ihop. Säger inget. Skriker inte. Gnyr inte.
Det går fortast då. Om hon bara tar emot och är tyst.
Hennes huvud dras bakåt. Hårt. Hon känner hur struphuvudet trycks uppåt. Hur långt bak kan man dra?
Hon känner tårarna komma. Snälla, var färdiga snart.
Eller döda mej.
Döda mej.
Döda mej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar