Andra livet. 1

Jag ligger i soffan och försöker vila huvudet. Det rör sej så mycket i tankarna nu och jag är så trött.
Vid mina fötter sitter Wille. Han nyper lite i mina tår. Så där lite sporadiskt. Han är helt koncentrerad på vad som är på teven.
Hela huset har blivit städat idag. Golv, väggar och tak.
Likväl kom fanstyget in och tyckte det såg för jävligt ut i köket.
Ja, jag hann ju inte diska efter maten eftersom det skulle bytas sängkläder och tvätten skulle hängas upp. Men jag ska ta disken... Sen.
Jag är så trött så jag tror jag svimmar.
Kanske skulle jag sjukskriva mej några dagar. Då kan jag ju passa på att få lite ordning på den där städningen jag inte har hunnit med.
Men min ekonomi blir inte så bra om jag sjukskriver mej igen. Fan också.
 "Och här ligger du och har det bra", säger han plötsligt bakom mej där han står i dörrhålet.
Han har sina ladugårdskläder på sej och han ser lite sur ut. Klart han är. Han har ju jobbat sen klockan sex idag på morgonen och nu är klockan halv sju. Och här ligger jag och har det bra. Kanske dags att ställa sej upp och fixa iordning kvällsmaten.
 " Jag måste åka och fixa lite grejer hos farsan", säger han sen. "Ring när maten är klar".
Wille släpper min fot när jag kravlar mej ur soffan. Han släpper blicken från teven:
 "Ska jag hjälpa dej, mamma?"
 "Nä, det behöver du inte", ler jag.
Jag hittar en burk tomatsoppa och slänger ihop några varma mackor.
Barnen kommer och sätter sej vid köksbordet och vi börjar äta.
När Han kommer hem igen är maten kall.

Fragment ur en läckande ryggsäck. 3

Samma stol.
Men silvertejp idag.
Hon tänker att det ska börja göra ont snart. Men hon är van. Hon bara väntar.
Men istället tar någon tag i hennes käke och bänder upp hennes mun.
Något stoppas in. Det rör på sej. Det är stort.
 "Tugga", säger rösten.
Hon gnyr. Detta har hon inte gjort innan.
Tänderna går igenom något, det krasar och smaken blir sur. Något klibbigt sipprar ut i hennes munhåla och rinner ner i halsen.
Hon böjer sej framåt och spyr.
Det skrattas runt omkring. Flera stycken. Hon hör till och med en kvinna som skrattar. En kvinna? Vem är det? Det brukar inte vara med någon kvinna.
Hennes mun bänds upp igen.
Något mer som är stort stoppas in. Och det rör sej ännu mer. Det fladdrar. Något försöker fladdra. Försöker flyga i hennes mun.
Hon öppnar munnen och nu skriker hon.
Hon skriker och skriker och skriker.
Runt henne skrattar alla.

Första livet.

 "Titta vad jag har köpt...".
Hon snurrar runt framför honom i en vit lång klänning med stora blå blommor på. Hon tycker den är vacker men den är ful och omodern och är en sådan där som äldre damer alltid har på sig men hon vet att han tycker bäst om när hon har sådant där på sig. Långa kjolar för att dölja hur fula ben hon har...
Han tittar på den. Sen höjer han blicken till hennes ansikte. Och han ser inte så glad ut.
 "Vad fan, har du varit och köpt en klänning"?
 "Ja, jag tyckte den var fin".
Han tar ett steg fram emot henne.
Hon hukar sig lite, automatiskt.
 "Varför i helvete ska du gå med en sån klänning och se fin ut för? Är du en jävla hora eller"?
Han tar ett hårt grepp runt knapparna på klänningen och drar till. Ljudet av tyg som rivs itu skär genom hennes huvud.
Likaså ljudet i hennes öron när han tar ett stryptag runt hennes hals. Ett ljud som inget vet hur det låter om man inte själv har haft hårda fingrar runt struphuvudet. Inte så som dom visar på film alls, där dom väser och frustar eller till och med skriker. Detta ljud är mer som en slags hicka man sväljer. Och det är ett ljud som får det att vina i huvudet och fräsa i öronen. Inget ljud som någon annan kan höra.
Hon slappnar av. Tänker som vanligt att det vore bra om hon fick dö.
Men så släpper han henne och hon faller bakåt mot väggen.
 "Aldrig mer att du får gå ut igen om du inte kan hålla i pengarna..." säger han och går därifrån.
Hon står kvar och hänger mot väggen.
Klänningen är sönder.
Hon lever.

Första livet.

Glittret i granen ser för jäkligt ut. Det hänger åt fel håll och det är flera olika färger på det, guld, rost, silver... Men det är ju vackert i alla fall. Och kulorna har lika många olika färger. Och olika former med, för den delen.
Hon står en bit bort i rummet och tittar på skapelsen som hon nyss har gjort. Röda, blå, gröna och gula färger. Glitter och skimmer och belysning. Det är verkligen en fin gran. En sådan där Kalle Anka-gran som man kan kalla det. Längst upp, som pricken över i sitter stjärnan som talar om att granen är färdigklädd och att det snart är julafton.
Bara julklapparna kvar.
Hon går ut i köket för att hämta in paketen som hon har lagt för väntan på bordet.
Det rör sej i hennes mage. Hon lägger handen över för att känna om den mår bra. Och hon ler för där inne finns det som fått henne att känna gnista över livet. Nästa år kommer det att vara massor av julklappar till detta lilla liv.
En nyckel sätts plötsligt i ytterdörren och vrids om.
I hennes huvud vrids ångesten på. Hennes hjärta får fart och hennes händer börjar darra och fumla. Där står han framför henne.
 -Hej, säger hon till honom med det vackraste leende hon mäktas trycka fram.
Han blänger mest på alla paket som ligger på bordet men går sedan förbi och in i storarummet.
 - Mm, mumlar han. Är det så en gran ska se ut?
 - Tycker du det blir fint?
 -Trams. Varför så mycket tjafs i den?
 - Jag tog allt vi hade.
Tystnaden som följer är påträngande för henne men hon låtsas inte om det och pillar lite plågat bland julklapparna innan hon plockar upp några och går in med dom till granen.
En till hans mamma. Hon lägger den längst in under granen. En till honom. Hon lägger den bredvid den första. Och ännu en till honom.
Han sätter foten rakt in i julklappen. Hårt. Hennes hand ligger mellan hans fot och paketet och det gör ont. Det som krasar är tack och lov en present som går sönder och inte hennes hand.
Hon biter ihop. Säger inget. Om hon skriker av smärta blir det bara värre.
Han vänder om och går ut på balkongen.
Hon lägger det trasiga paketet åt sidan, tar fram ett annat och lägger in under granen.

4

Det är kallt.
Jag tänkte jag skulle försöka ta mig ur sängen men kroppen säger nej. Jag vrider mig lite under täcket och det knakar lite i höfterna. Ingenting ovanligt men likväl ont.
Jag bestämmer mig för att ligga kvar.
Och katterna kommer och börjar trampa på mig. Dom står i mitt ansikte och undrar om dom ska få någon mat idag.
 -Ja ja. ni ska få. Men ni får vänta. Jag vill sova.
Dom trampar lite till.
Mina älskade katter som gör allt för att jag måste gå upp.
Jag hade väl annars legat kvar tills jag dog. För det hade varit skönt. Så jag slapp.... Mardrömmar och sanndrömmar och vakendrömmar. Jag vill inte ha något av det.
Mardrömmar som jag inte kan placera eller förstå. Varför är jag jagad? Varför är det så mycket blod? Varför gråter jag så mycket? Varför hugger det så hårt i mitt hjärta?
Sanndrömmar som jag inte orkar reda ut. Varför just jag? Varför kan jag inte glömma?
Och vakendrömmar? Att jag ska få dö. Att jag inte orkar med mina mardrömmar eller sanndrömmar. Vakendrömmar om ett perfekt liv som inte finns. Vakendrömmar om någon som älskar mig. Någon som älskar mig så som jag är. Utan krusiduller och utan smink och utan tuttar och med fläskig mage och taskig hjärna.
Jag knakar mig ur sängen. Katterna börjar springa runt och jama.
Knirr och knarr och ett jävla massa jamande. Tänk vilka märkliga ljud en gammal kropp kan avge på morgonen. Å vad jag saknar min gamla fräscha smidiga kropp som jag hade förr. Den man hade när barnen var små.... Jag längtar tillbaka.
Vad hände med tiden då barnen kom in och kröp ner under täcket med kalla fötter och tung blöja? Eller när dom blev större och kivade på sina rum. Eller skrek att dom var hungriga....
Å den tiden... Jag vill ha den tillbaka.
Riktiga ljud. Äkta ljud. Ljud av kärlek. Barn och liv.
Nu är det bara knak och jam.
Jag häller upp kattmat. Det blir tyst. Alla sex katter börja äta. Och jag går in på toaletten.
Och där står hon igen.
Fan att hon alltid står där och väntar. Det gör mig så trött att jag bara vill skrika. Denna jävla söta blonda vackra flicka.
Jag försöker ignorera henne men hon envisas med att glo på mig med intensiva svarta ögon. Och jag blir förbannad och glor tillbaka.
 - Vad i helvete glor du på nu igen? Kan jag inte bara få vara ifred?
Hon svarar inte.
Och jag får nog skriker rakt in i ansiktet på.
 - Slutat stirra !!!!
Och då börjar vi gråta bägge två. Och jag sjunker ner på knä på toalettgolvet för att slippa se henne.
Jag orkar inte.
Jag orkar inte.
Hur länge jag ligger där är oklar men jag kommer till sans när min lilla röda katt börjar gno sej mot min rygg.
Jag reser mig, lyfter upp Thule och lämnar toaletten.

Fragment ur en läckande ryggsäck. 2.

Hon sitter. Stolen är hård och den skär in i ryggen på henne.
Bältet runt hennes bröst är alldeles för hårt åtspänt. Handbojorna runt hennes handleder skär in i lederna.
Hon ser inget. Trasan runt hennes ögon täcker det som finns framför henne. Men hon vet.
Hon skakar.
Hon är rädd.
Men hon har lärt sej. Sitt still. Låt det komma. Låt det bli som det är tänkt. Då gör det inte så ont.
Hur många är dom? Kanske bara två idag. Eller tre....
Det bränner till. Hon ryggar tillbaka.
Det bränner till igen.
Nu har det börjat. Nu kan hon slappna av.
Det gör ont. Hon biter ihop. Säger inget. Skriker inte. Gnyr inte.
Det går fortast då. Om hon bara tar emot och är tyst.
Hennes huvud dras bakåt. Hårt. Hon känner hur struphuvudet trycks uppåt. Hur långt bak kan man dra?
Hon känner tårarna komma. Snälla, var färdiga snart.
Eller döda mej.
Döda mej.
Döda mej.

Fragment ur en läckande ryggsäck. 1

Hon står i ett fönster. Bakom henne är det någon som skriker. Hon känner slag på rygg och ben. Någon slår henne på fötterna med något hårt.

Hon vet inte riktigt var hon är. Utsikten vid fönstret är vackert. Hon är troligen högt upp. Och hon är så ledsen. Tårarna rinner men hon säger inget. Hon har slutat att säga något. Hon har slutat att be. Hon har slutat att skrika. Men att få tårarna att sluta rinna går inte.

Någon skriker där bakom.

"Hoppa din jävla hora"!

"Hoppa för fan"!

Hon öppnar fönstret. Det är kallt ute. Hon ser ner på sin kropp och ser att hon inte har några kläder på sej. Än en gång slår någon henne över ryggen och benen. Hon biter ihop och tar ett steg närmare fönsteröppningen.

"Hoppa din jävla hora, annars knuffar jag dej"! skriker någon.

Hon känner sej plötsligt fri.

Det är ju detta hon vill.

Att leva är inte värt längre. Vad kan vara bättre än att dö?

Hon blundar och känner hur lyckan äntligen kommer emot henne.

Hon tar ett steg närmare öppningen.

Då knackar det på dörren.