Första livet.

 "Titta vad jag har köpt...".
Hon snurrar runt framför honom i en vit lång klänning med stora blå blommor på. Hon tycker den är vacker men den är ful och omodern och är en sådan där som äldre damer alltid har på sig men hon vet att han tycker bäst om när hon har sådant där på sig. Långa kjolar för att dölja hur fula ben hon har...
Han tittar på den. Sen höjer han blicken till hennes ansikte. Och han ser inte så glad ut.
 "Vad fan, har du varit och köpt en klänning"?
 "Ja, jag tyckte den var fin".
Han tar ett steg fram emot henne.
Hon hukar sig lite, automatiskt.
 "Varför i helvete ska du gå med en sån klänning och se fin ut för? Är du en jävla hora eller"?
Han tar ett hårt grepp runt knapparna på klänningen och drar till. Ljudet av tyg som rivs itu skär genom hennes huvud.
Likaså ljudet i hennes öron när han tar ett stryptag runt hennes hals. Ett ljud som inget vet hur det låter om man inte själv har haft hårda fingrar runt struphuvudet. Inte så som dom visar på film alls, där dom väser och frustar eller till och med skriker. Detta ljud är mer som en slags hicka man sväljer. Och det är ett ljud som får det att vina i huvudet och fräsa i öronen. Inget ljud som någon annan kan höra.
Hon slappnar av. Tänker som vanligt att det vore bra om hon fick dö.
Men så släpper han henne och hon faller bakåt mot väggen.
 "Aldrig mer att du får gå ut igen om du inte kan hålla i pengarna..." säger han och går därifrån.
Hon står kvar och hänger mot väggen.
Klänningen är sönder.
Hon lever.

Första livet.

Glittret i granen ser för jäkligt ut. Det hänger åt fel håll och det är flera olika färger på det, guld, rost, silver... Men det är ju vackert i alla fall. Och kulorna har lika många olika färger. Och olika former med, för den delen.
Hon står en bit bort i rummet och tittar på skapelsen som hon nyss har gjort. Röda, blå, gröna och gula färger. Glitter och skimmer och belysning. Det är verkligen en fin gran. En sådan där Kalle Anka-gran som man kan kalla det. Längst upp, som pricken över i sitter stjärnan som talar om att granen är färdigklädd och att det snart är julafton.
Bara julklapparna kvar.
Hon går ut i köket för att hämta in paketen som hon har lagt för väntan på bordet.
Det rör sej i hennes mage. Hon lägger handen över för att känna om den mår bra. Och hon ler för där inne finns det som fått henne att känna gnista över livet. Nästa år kommer det att vara massor av julklappar till detta lilla liv.
En nyckel sätts plötsligt i ytterdörren och vrids om.
I hennes huvud vrids ångesten på. Hennes hjärta får fart och hennes händer börjar darra och fumla. Där står han framför henne.
 -Hej, säger hon till honom med det vackraste leende hon mäktas trycka fram.
Han blänger mest på alla paket som ligger på bordet men går sedan förbi och in i storarummet.
 - Mm, mumlar han. Är det så en gran ska se ut?
 - Tycker du det blir fint?
 -Trams. Varför så mycket tjafs i den?
 - Jag tog allt vi hade.
Tystnaden som följer är påträngande för henne men hon låtsas inte om det och pillar lite plågat bland julklapparna innan hon plockar upp några och går in med dom till granen.
En till hans mamma. Hon lägger den längst in under granen. En till honom. Hon lägger den bredvid den första. Och ännu en till honom.
Han sätter foten rakt in i julklappen. Hårt. Hennes hand ligger mellan hans fot och paketet och det gör ont. Det som krasar är tack och lov en present som går sönder och inte hennes hand.
Hon biter ihop. Säger inget. Om hon skriker av smärta blir det bara värre.
Han vänder om och går ut på balkongen.
Hon lägger det trasiga paketet åt sidan, tar fram ett annat och lägger in under granen.

4

Det är kallt.
Jag tänkte jag skulle försöka ta mig ur sängen men kroppen säger nej. Jag vrider mig lite under täcket och det knakar lite i höfterna. Ingenting ovanligt men likväl ont.
Jag bestämmer mig för att ligga kvar.
Och katterna kommer och börjar trampa på mig. Dom står i mitt ansikte och undrar om dom ska få någon mat idag.
 -Ja ja. ni ska få. Men ni får vänta. Jag vill sova.
Dom trampar lite till.
Mina älskade katter som gör allt för att jag måste gå upp.
Jag hade väl annars legat kvar tills jag dog. För det hade varit skönt. Så jag slapp.... Mardrömmar och sanndrömmar och vakendrömmar. Jag vill inte ha något av det.
Mardrömmar som jag inte kan placera eller förstå. Varför är jag jagad? Varför är det så mycket blod? Varför gråter jag så mycket? Varför hugger det så hårt i mitt hjärta?
Sanndrömmar som jag inte orkar reda ut. Varför just jag? Varför kan jag inte glömma?
Och vakendrömmar? Att jag ska få dö. Att jag inte orkar med mina mardrömmar eller sanndrömmar. Vakendrömmar om ett perfekt liv som inte finns. Vakendrömmar om någon som älskar mig. Någon som älskar mig så som jag är. Utan krusiduller och utan smink och utan tuttar och med fläskig mage och taskig hjärna.
Jag knakar mig ur sängen. Katterna börjar springa runt och jama.
Knirr och knarr och ett jävla massa jamande. Tänk vilka märkliga ljud en gammal kropp kan avge på morgonen. Å vad jag saknar min gamla fräscha smidiga kropp som jag hade förr. Den man hade när barnen var små.... Jag längtar tillbaka.
Vad hände med tiden då barnen kom in och kröp ner under täcket med kalla fötter och tung blöja? Eller när dom blev större och kivade på sina rum. Eller skrek att dom var hungriga....
Å den tiden... Jag vill ha den tillbaka.
Riktiga ljud. Äkta ljud. Ljud av kärlek. Barn och liv.
Nu är det bara knak och jam.
Jag häller upp kattmat. Det blir tyst. Alla sex katter börja äta. Och jag går in på toaletten.
Och där står hon igen.
Fan att hon alltid står där och väntar. Det gör mig så trött att jag bara vill skrika. Denna jävla söta blonda vackra flicka.
Jag försöker ignorera henne men hon envisas med att glo på mig med intensiva svarta ögon. Och jag blir förbannad och glor tillbaka.
 - Vad i helvete glor du på nu igen? Kan jag inte bara få vara ifred?
Hon svarar inte.
Och jag får nog skriker rakt in i ansiktet på.
 - Slutat stirra !!!!
Och då börjar vi gråta bägge två. Och jag sjunker ner på knä på toalettgolvet för att slippa se henne.
Jag orkar inte.
Jag orkar inte.
Hur länge jag ligger där är oklar men jag kommer till sans när min lilla röda katt börjar gno sej mot min rygg.
Jag reser mig, lyfter upp Thule och lämnar toaletten.

Fragment ur en läckande ryggsäck. 2.

Hon sitter. Stolen är hård och den skär in i ryggen på henne.
Bältet runt hennes bröst är alldeles för hårt åtspänt. Handbojorna runt hennes handleder skär in i lederna.
Hon ser inget. Trasan runt hennes ögon täcker det som finns framför henne. Men hon vet.
Hon skakar.
Hon är rädd.
Men hon har lärt sej. Sitt still. Låt det komma. Låt det bli som det är tänkt. Då gör det inte så ont.
Hur många är dom? Kanske bara två idag. Eller tre....
Det bränner till. Hon ryggar tillbaka.
Det bränner till igen.
Nu har det börjat. Nu kan hon slappna av.
Det gör ont. Hon biter ihop. Säger inget. Skriker inte. Gnyr inte.
Det går fortast då. Om hon bara tar emot och är tyst.
Hennes huvud dras bakåt. Hårt. Hon känner hur struphuvudet trycks uppåt. Hur långt bak kan man dra?
Hon känner tårarna komma. Snälla, var färdiga snart.
Eller döda mej.
Döda mej.
Döda mej.

Fragment ur en läckande ryggsäck. 1

Hon står i ett fönster. Bakom henne är det någon som skriker. Hon känner slag på rygg och ben. Någon slår henne på fötterna med något hårt.

Hon vet inte riktigt var hon är. Utsikten vid fönstret är vackert. Hon är troligen högt upp. Och hon är så ledsen. Tårarna rinner men hon säger inget. Hon har slutat att säga något. Hon har slutat att be. Hon har slutat att skrika. Men att få tårarna att sluta rinna går inte.

Någon skriker där bakom.

"Hoppa din jävla hora"!

"Hoppa för fan"!

Hon öppnar fönstret. Det är kallt ute. Hon ser ner på sin kropp och ser att hon inte har några kläder på sej. Än en gång slår någon henne över ryggen och benen. Hon biter ihop och tar ett steg närmare fönsteröppningen.

"Hoppa din jävla hora, annars knuffar jag dej"! skriker någon.

Hon känner sej plötsligt fri.

Det är ju detta hon vill.

Att leva är inte värt längre. Vad kan vara bättre än att dö?

Hon blundar och känner hur lyckan äntligen kommer emot henne.

Hon tar ett steg närmare öppningen.

Då knackar det på dörren.

Sagan om den lilla flickan 5

Till slut bodde flickan och hennes lilla barn själva. Men tryggheten fanns inte där. Hon blev förföljd av det hon försökte fly ifrån. Kampen var lika hård nu som den varit då.

När flickan till slut sökte sig till advokat för att få slut på förföljelserna, blev livet lugnt. Flickan som nu var trött, nedbruten, ledsen och tom fick äntligen lugn i sitt liv. Hon plockade fram "den svarta ryggsäcken" och fyllde den med allt hon ville lägga bakom sig. Och det var en stor och tung ryggsäck hon hängde på sina axlar men hon stängde den ordentligt och glömde bort allt som låg däri.  

I denna jobbiga tid hittade flickan en vän. En person som fick veta hela sanningen och som förstod. En vän som tyckte om henne precis som hon var och som blev hennes stöd i en jobbig tid. Flickan fick till slut ork att bygga upp sitt självförtroende och hon blev både tuff och glad.

Men hur tuff och glad kan man orka vara i resten av livet?

När det till slut verkade som att flickan skulle bli lycklig började plötsligt den svarta ryggsäcken att läcka....

Sagan om den lilla flickan. 4

Den lilla flickan som hade blivit stor väntade barn. Hon kände att detta var det enda hon plötsligt kunde tänka sig att leva för. Så hon ställde sig upp och kämpade. Skyddade magen mot slag. Gömde sig när han var som värst. Bet ihop när han krävde vad som krävdes. Och kände livet i sin kropp som krävde att hon levde vidare.
Barnet kom en månad för tidigt.
Men plötsligt kände hon en enorm lycka trots allt elände och hon kände att tortyren gick att klara om hon bara fick trösta sig med sitt barn.
Och hon bestämde sig för att det enda hon skulle göra i hela sitt liv var att ge allt för sitt barn och kanske för de barn som skulle komma sen. Livet skulle bli barnen. Utan barnen skulle hon inte leva.
Snart förflyttades dock tortyren till att handla om barnet. Barnet blev hotat och flickan började bli rädd för vad han skulle göra med det. Det var då hon till slut gick till sin mamma. Den mamma som hade behandlat henne som en docka. Den mamma som hon hade flytt ifrån i sin ungdom.
Mamman som till slut fick sin flicka att hitta ett nytt hem.
Men var flickan trygg där?

3.

"Du som är så snygg, varför är du singel "" ? hade han frågat mej.
Jag tänkte jag skulle stryka till honom över käften men jag höll emot.
"Jag som är så snygg, varför är jag singel "" ?
Helvete !
Det är ju just den frågan jag alltid har ställt mej. Varför är jag singel, jag som är så snygg ?
Jag har väl för fan inte valt det själv. Hade jag fått välja så hade jag plockat hem både den ena o den andra. Där gick den en snygging, honom tar vi... Eller förresten där är det en annan. Jag tar han istället. Men tänk att bägge gick där med en pingla vid handen. Dom var inte singlar nån av dom. Dom var upptagna bägge två. Och alla andra snyggingar jag såg med, för den delen.
Om jag mot förmodan stöter på en singelkille så är han fet, skallig, halv tandlös och har ett flabb som en gammal groda. Nej, tack. Jag vill inte ha det som är kvar bara för att jag är närmare 50 år och singel.
Och jag har inte släppt det.... Mitt förra liv. Det ligger där och murrar i skallen.
Vad han gjorde och vad som kom. Vad nästa gjorde och vad som kom. Vad den tredje gjorde, lovade och vad han sen bröt och vad som kom.
Man kan bara inte släppa.
En hjärna är egentligen en separat del av kroppen. Den jobbar helt i sin ensamhet och den kan sätta snurr på folks psyke i en rackarns fart. Rätt som det är så har man brakat rakt ut i oändligheten och hittar inte tillbaka.
Om man sen tror att den hjärna som sitter på min skalle skulle vara hygglig att hjälpa mej så trodde man fel. Hjärnan är den falskaste vän man nånsin haft.
Lobotomi. Ja, hurra om man fick göra en sån. Plocka bort den där falska vännen. Den behöver inte vara där och stjäla energi. Bättre då att ha ett tomt hål.
Å andra sidan är mitt liv redan ett tomt hål så det kan kvitta.
Men jag önskar att folk slutar säga till mig att jag är snygg.

Sagan om den lilla flickan. 3

Flickans mamma älskade sin lilla flicka över allt på hela jorden. Hon älskade henne så mycket att hon använde henne som en docka. En docka som man leker med, klipper håret, byter kläder och experimenterar med. Den lilla flickan fick alltid höra att det hon hade på sig var det senaste modet och hennes kortklippta hår var väldigt inne just nu.  Hon förstod inte hur det kunde vara så. Alla andra flickor i skolan hade långt hår och andra sorters kläder. Och hennes lillasyster hade också långt hår och såna kläder som dom andra hade.

Därför tyckte inte den lilla flickan så mycket om att vara så mycket med sin mamma. Hon älskade istället att få krypa upp i knäet på sin pappa, att hålla honom i handen och titta på tv eller bara ligga i sängen och läsa med honom. Där fann hon sitt lugn.

När den lilla flickan var tolv år dog hennes pappa i en bilolycka. Hon undrade varför Gud gjorde så mot henne och kände sig straffad. Tydligen hade hon gjort någonting fel igen.

Och hon böjde sitt huvud och fogade sig i sitt straff.

Sagan om den lilla flickan 2

Den lilla flickan blev lite kär i en av pojkarna i klassen. Han bodde på en bondgård och hans pappa hade 10 kor. Den lilla flickan var på bondgården ofta och hon började drömma om att att också få bli bonde.

En dag när hon stod i korridoren och väntade på att fröken skulle komma började dom elaka pojkarna i klassen reta den lilla flickan för att hon tyckte om bondpojken. "Pussa honom", skrek dom. Och så knuffade dom till den lilla flickan så att hon trillade och i sin tur råkade knuffa till pojken hon var kär i. Han blev arg. Och just då kom fröken. "Fröken, fröken", ropade han. "Hon knuffade mej"!! 

Och fröken blev arg. Hon sa till den lilla flickan att omedelbart ställa sig i skamvrån.

Och den lilla flickan gick och ställde sig i skramvrån.

Sagan om den lilla flickan. 1

Det var en gång en liten flicka som skulle börja skolan. Första dagen var alldeles underbar och spännande. Fröken lärde alla barnen att man skulle stå i fin kö och ta fröken i handen och bocka eller niga innan man gick in i klassrummet och satte sig. Sedan fick alla barnen sjunga en psalm och lära sig Fader Vår.

Sen sa fröken att alla barnen skulle gå hem och lära sig Fader Vår utantill.

Andra dagen i skolan blev inte riktigt lika rolig för den lilla flickan.

När fröken frågade om någon kunde sitt Fader Vår räckte en annan flicka upp handen och fick läsa den högt inför hela klassen.  Och fröken sa att hon var så duktig, så duktig. Och den andra flickan sträckte på sig och blev jättemallig.

Då räckte den lilla flickan också upp handen och sa att hon också kunde den. Hon ville så gärna att fröken skulle tycka att även hon var duktig.  Men då sa fröken strängt att "nu behöver vi inte höra den mer idag så du kan sätta dig ner och vara tyst"! Så den lilla flickan satte sig ner i bänken och var tyst.

2.

Fläsktanten på toa. Det är jag det. Undrar lite över den här jävla magen. Är det alla barnen jag fått som gjort den sådan här eller är det ostbågarna och ölen? Det är gott med ostbågar. Det är gott med öl. Men varför kan inte fläsket lägga sig på rätt ställe. Jag har ju mer mage än vad jag har tuttar. Spelar ingen roll hur mycket strumpor jag fyller bh:n med. Och vadå bh? Varför lägga pengar på sådant när man inte har något att lägga i den.
Jag hatar min kropp. Jag hatar att titta på den. Ibland står jag ju där och kollar hur det ser ut om jag sträcker ut mig ordentligt. Men lik förbannat är den där . Lika ful, lika fet, lika gammal och äcklig.
 Jag märker att hon tittar på mig.
 -Vad glor du på?
Hon ryggar lite tillbaka men sedan flinar hon åt mig.
 -Dej så klart ! Vem annars ska jag titta på? Du tittar ju på mig. Vi tittar ju på varandra. Gillar du inte det du ser?
 -Du är mycket snyggare än mig.
 -Jag är mycket yngre än dig.
 -Du kommer också att bli fet och ful en dag.
 -Det vet jag. Varför provocerar du mig? Vi är ju samma person. Du är bara dum mot dig själv om du är dum mot mig.
Jag vänder ryggen åt henne och går därifrån. Det finns annat att göra idag än att bråka med en tokig bimbo i en spegel.
Jag laddar kaffebryggaren och sätter mig vid köksfönstret. Fåglarna där ute fladdrar runt fågelbordet och maten jag har lagt ut. Dom är söta. Dom är vänliga. Och dom kommer alltid tillbaka. Varje dag. Min tröst och min gemenskap. Ibland kommer ekorren och snattar godsaker där. Jag brukar ge honom mat också. Ingen mobbing i min trädgård. Alla är välkomna. Kråkor, skator, ekorrar och småfåglar.
På lekplatsen ser jag plötsligt mina flickor. Dom är så söta där dom skuttar omkring och skrattar och tjuter på flickors vis. Jag älskar dom.
Mina flickor ?  Nej, givetvis inte. Men dom kommer alltid till mig och äter glass eller klappar katterna eller leker runt i gömslena i min trädgård.
Och jag älskar dom.
Jag är så glad att ha deras sällskap.
Första gången dom kom hade den lilla flickan sagt:
 "Har du inga kakor?"
 "Å nej tyvärr, jag har inga kakor".
 "Har du inget annat"?
 "Nej, jag har alldeles tomt".
 "Är du säker"?
 "Ja, jag är alldeles säker".
 "Ska vi titta efter"?
Och vi gick in och tittade. Öppnade kylskåpet och skafferiet och frysen men det var tomt. Då. Idag har jag alltid någon glass eller någon kaka. Godis på lördagar, för dom är noga med att man inte får äta godis om det inte är lördag.
Mina underbara små flickor.
Jag häller upp mitt kaffe i koppen och sätter på datorn. Läser lite nyheter och skriver lite i min blogg. Men livet är tråkigt idag.

1

Hon sitter där och tittar på mig.
Det stör mig. Hon är mycket vackare än vad jag är. Jag själv är så gammal nu. Påsig under ögonen och blängveck i panna. Jag ser ut som jag är ständigt arg.
Men skinnet är löst så jag kan dra lite i det för att se hur jag skulle se ut om jag var lite gladare.
Det ser konstigt ut.
Jag har ett arg utseende sen är det inte mer med det. Man kan vara glad ändå.
Hon som sitter mittemot mig ser inte särskilt arg ut men hon har något annat som gör mig bekymrad. Är det ögonen? Jag tycker jag ser en oro där. Och en sorg. Eller många sorger.
 -Hej, säger jag till henne.
 -Hej, svarar hon.
Vi står där och tittar på varandra en stund. Ingen säger något.
Så lutar hon sig framåt och säger till mig:
 -Du ser trött ut.
Jag lutar mig också fram och svarar:
 -Du ser ledsen ut.
Hon slår ner sin blick. Börjar pilla lite på sina naglar och tittar sedan upp igen. Hennes ögon är inte blå som jag först kanske tyckte att dom var. Dom är nästan svarta.
 -Livet är så orättvist, säger hon.
 -Ja det är det.
 -Jag skulle vilja börja om från början.
 -Jag tror inte det skulle bli bättre om man fick börja om. Jag tror Gud har skapat oss för att vara vad vi är och göra det bästa med det vi får.
 -Tror du på Gud?
 -Nej. Om den där guden finns så är han fruktansvärt elak och det vill jag inte tro.
 -Min mamma tog alltid med oss till kyrkan när vi var små. Jag hatade det. Och man skulle bikta sig och tala om vilka elakheter man hade gjort. Men jag hade ju aldrig gjort något elakt. Det var ju alla andra som var elaka mot mig. Det borde vara dom som biktade sig. Det borde vara dom som bad om förlåtelse. Min fröken i skolan var den elakaste av dom alla. Hon tyckte inte om mig. Hon straffade mig med skamvrån varje dag. Hon straffade mig när pojkarna knuffades. Hon straffade mig när jag inte kunde mitt FaderVår. En gång straffade hon mig för att jag inte visste vad en bästis var för något.
 "Men snälla lilla du", sa fröken till mig. "Varför har du satt ordet bästis längst ner på rankingskalan?"
 "Jag vet inte vad det är för något".
Käringen blängde på mig så jag blev rädd. Sen ställde hon sig upp och tog mig i örat och ledde ut mig i korridoren.
 "Här kan du sitta tills du lär dig betydelsen av viktiga ord," röt hon och gick in i klassrummet igen så jag fick sitta där ute alldeles ensam. Och jag fattade ingenting. På kvällen frågade jag min lillasyster vad ordet betydde och när hon förklarade det för mig så förstod jag också varför jag inte visste vad det var. Jag hade ju ingen bästis. Jag hade faktiskt inga kompisar alls. Min bästa kompis var min lillasyster.

Vi var ändå ett litet gäng med ungar som hade roligt i vårt kvarter. Det var jag, dummaDan, Anna-Lena, min lillebror Micko och min lillasyster Kicki. Ibland fick StubbJonas vara med men han var mest med det tuffa gänget nere vid andra kvarteret.
Det var en skön tid i mitt liv. Jag brydde mej nog inte så mycket om att jag inte visste vad ordet bästis betydde. Jag hade ju kvartersgänget. Vi lekte varje dag. Träffades utan att bestämma nåt. Vi liksom drogs till varandra utan ord. Och vi lekte alla dessa lekar som alla barn lekte på 70-talet.
  Dunkgömme. Dan var en dålig förlorare. Han kunde inte tåla att bli dunkad utan vrickade foten eller nåt sånt dumt.
  Vi plurrade i bäcken när vi gjorde barkbåtar.
  Vi spionerade på vanligt folk för att leka polis och detektiv.
  Vi lekte Tarzan. Dan skulle alltid vara Tarzan. Och jag skulle alltid vara Jane. Och så var det stackars Micko som vi tyckte skulle vara apan vilket han förståerligt nog inte ville. Han ville alltid leka "GunnarLarsson och sälja traktorer".
Och vi flickor hoppade givetvis hopprep och twist och ibland fick pojkarna vara med och "stå".
Som barn i allmänhet bråkade man också. Man kunde bli osams om minsta skit bara för att man skulle. Eller för att fel kompis plötsligt en dag ville vara med i våra lekar.
 Och Anna-Lena kastade en stor sten i pannan på Kicki så blodet sprutade.
Och knuffade ner henne i bäcken så farbror Sten fick komma och dra upp henne.
Det tog bara ett par timmar så var vi vänner igen.
Livet var ju underbart då. När man var hemma i kvarteret.
I skolan var det inte roligt. Där gick jag själv på rasterna. Och jag satt själv när vi åt i matsalen. Men var det kanske så konstigt.
Om min fröken visade resten av klassen att jag skulle behandlas annorlunda så är det väl klart att dom som skulle vara kompisar egentligen blev rädda för mej. Och ingen vill vara kompis men nån som är konstig. Vi människor är ju ett flockdjur. Om någon i flocken är annorlunda så stöts man bort. Så har det alltid varit. Den svaga kan inte överleva själv.
Så jag tror att allt var frökens fel.
Hela mitt liv....
Eller vad tror du?
Hon böjer sig framåt mot mig igen. Och jag möter hennes blick och tittar in i hennes vackra mörka sorgsna ögon.
 - Kanske. Fast jag tror att många andra hellre skyller på sina föräldrar.
 -Min mamma och pappa var jättesnälla. Vi hade det jättebra.
 -Ja, mina föräldrar var också bra. Men det tyckte man nog alltid när man var liten. Nu när man är vuxen tycker jag att man ser det på ett annat sätt.
 - Hur då?
 -Man kan ju läsa mellan raderna. Var det verkligen så bra?
Hon som sitter där framför mig skrattar till. Högt och tillgjort. Sedan lägger hon ansiktet i händerna och blir alldeles tyst.
Jag vänder mig om och börjar plocka med annat.

Vadå flockdjur? Jag har aldrig haft någon flock. Jag har alltid stått själv och det har gjort mig stark. Jag har fått lära mig meningen av "ensam är stark". Stark som fan. Ensamheten stör mig inte. Tvärtom. Jag tycker det är skönt att få sitta själv i soffan och begrunda mitt eget liv tillsammans med min fjärrkontroll och min tv. Jag tycker om att få styra min tid utan att fråga andra. Jag gör det som faller mig in. Jag gör det själv. Jag gör det ensam.
Och likväl... Jag hatar det. Det hade kanske varit skönt att få gråta tillsammans med någon. En flock.
Jag vänder mig tillbaka mot henne.
Hon sitter kvar.
Och hon tittar på mig igen. Har tagit bort händerna från ansiktet.
 -Hej igen, säger hon.